Nu går jag på semester.
Ja, precis, exakt nu!
fredag, juli 27, 2007
torsdag, juli 26, 2007
onsdag, juli 25, 2007
Nedräkning
Mitt liv är som en raketuppskjutning. Jag räknar ned till semestern. Jag tror inte jag vantrivs med mitt jobb mer än de flesta andra. Jag skulle iofs inte gå hit om jag inte fick betalt, men handen på hjärtat, hur många av oss skulle göra det?
Nu sitter jag här och konstaterar att mina tankar är någon helt annan stans än de borde vara. Metalt har jag nästan redan gått in i semesterläge. I verklighen är onsdagen snart slut, och det ger två ynka dagar kvar innan det är dags.
Jag har inte ens några superspeciella grejer planerade, men jag längtar ändå.
Det skall bli väääldigt skönt att vara ledig.
Nu sitter jag här och konstaterar att mina tankar är någon helt annan stans än de borde vara. Metalt har jag nästan redan gått in i semesterläge. I verklighen är onsdagen snart slut, och det ger två ynka dagar kvar innan det är dags.
Jag har inte ens några superspeciella grejer planerade, men jag längtar ändå.
Det skall bli väääldigt skönt att vara ledig.
Sport och hälsa
Michael Rasmussen bär för närvarande ledartröjan i Tour de France. Är det inte trevligt att se att det gamla fina idealet "en sund själ i en sund kropp" firar triumfer än idag?
Go Danish vikings, go!
tisdag, juli 24, 2007
Uppdatering
Några nya bilder på Metallica, tagna trots kameraförbud (busigt), finns att beskåda här.
6:e gången gillt
Änligen blev det av!
Efter många om och många men hade vi tillslut fyllt ballongen med tillräckligt mycket varmluft för att trotsa gravitationen.
En förvånansvärt tyst och stillsam färd över den Kungliga Hufvudstaden slutade med att vi snöpligt missade gärdet, tursamt och med en hårsmån missade kaknästornet, och med buller och brak landade på Lidingö.
Det tog sin tid, men nu är resan avklarad. En trevlig upplevelse på det hela taget.
Tack till alla som var med och betalade kalaset!
(bilderna är privata)
fredag, juli 20, 2007
Luftens hjälte?
I morgon är det dags för ett nytt försök att betvinga lufthavet. När jag fylde 30 fick jag en ballongfärd i present. Föga anade jag vilken följetong det skulle komma att bli...
Vi är väl inne på försök nummer fem? Eller kanske sex? Inget av dem har (hittills) varit lika spännande som det första.
Det är snart ett år sedan. Blir det ett jubilem?
Vi är väl inne på försök nummer fem? Eller kanske sex? Inget av dem har (hittills) varit lika spännande som det första.
Det är snart ett år sedan. Blir det ett jubilem?
torsdag, juli 19, 2007
Lördag 14/7
Juni har varit en ganska regnig månad i Sthlms-området. Det är lite synd om dem som har semester.
Men i lördags var det riktigt kalasväder, och så var vi ju lediga som grädde på moset. Det gäller att suga i sig av den svenska sommaren när man väl får chansen.
onsdag, juli 18, 2007
Torsdag 12/7
Metallica sparkar 30.000 stjärtar på Stadion i STHLM.
En RIKTIGT bra konsert. Jag var inget stort fan innan, men nu överväger jag att bli!
(bilderna är privata)
tisdag, juli 17, 2007
Hear Ye! Hear Ye!
Det ligger en ytte-pytte-liten bäbis och skvalpar i Hjältinnans mage. Tronarvingen skall få ett syskon!
Beräknad ankomst slutet av mars -08.
Beräknad ankomst slutet av mars -08.
onsdag, juli 11, 2007
måndag, juli 09, 2007
Frihet kontra bekvämlighet
People sleep peaceably in their beds at night only because rough men stand ready to do violence on their behalf.
George Orwell (1903 - 1950)
Vi lever i ett fritt land, sägs det. Och det gör vi, i den mån det handlar om att tycka, tänka och säga. Vi får tycka, tänka och säga saker som vore olagliga om de omsattes i handling, men det är först när vi träder över den gränsen, och begår en brottslig handling som samhället griper in och föser in oss i fållan igen.
Det är så det måste vara för att samhället skall fungera, åtminståne om samhället består av ett större sammanhang än en liten by eller en storfamilj. Tror och tycker jag. En anarkist skulle såklart säga emot mig.
Den moderna statens största uppgift är på ett sätt att, som precis som skäggiga män med motorcykel och skinnväst brukar göra, bedriva en form av beskyddarverksamhet.
I stället för att vi alla måste sitta vakna på nätterna med bössan i knät för att skydda hus och hem från banditer så tar staten på sig det uppdraget, i utbyte mot våra skattepengar.
Förmodligen var det precis så de första rudimentära samhällena kom till en gång i världen. Ett gäng råbarkade individer tog på sig att i utbyte mot försörjning erbjuda en grupp jordbrukare beskydd mot rövare och allsköns drägg.
Tydligen fann vi att denna uppoffring av vår personliga frihet var värd det vi vann på avtalet, för efterhand har fler och fler funktioner lagts till samhällets ansvar.
Dock, säga vad man vill. Allt startar och börjar med statens våldsmonopol. Det är det som är förutsättningen för grundtryggheten i samhället. Allt annat, skola, sjukvård och infrastruktur är naturligtvis också mycket viktiga, men skulle inte gå att upprätthålla om det vilade på den enskilde medborgaren att att se till att skurkar inte fick plundra och bränna efter behag.
Därför tycker jag det är beklämmande att staten rustar ned polis- och militär- väsendet. Naturligtvis skall vi inte leva i en polisstat eller en militärdiktatur, men i en by där polisstationen lagts ned kommer innevånarna aldrig känna samma trygghet som innan. Och Tjyv-Janne och Knark-Kalle vet snart precis hur lång tid farbror blå behöver för att vara på plats.
Plötsligt sitter vi återigen vakna på natten med bössan i knät.
George Orwell (1903 - 1950)
Vi lever i ett fritt land, sägs det. Och det gör vi, i den mån det handlar om att tycka, tänka och säga. Vi får tycka, tänka och säga saker som vore olagliga om de omsattes i handling, men det är först när vi träder över den gränsen, och begår en brottslig handling som samhället griper in och föser in oss i fållan igen.
Det är så det måste vara för att samhället skall fungera, åtminståne om samhället består av ett större sammanhang än en liten by eller en storfamilj. Tror och tycker jag. En anarkist skulle såklart säga emot mig.
Den moderna statens största uppgift är på ett sätt att, som precis som skäggiga män med motorcykel och skinnväst brukar göra, bedriva en form av beskyddarverksamhet.
I stället för att vi alla måste sitta vakna på nätterna med bössan i knät för att skydda hus och hem från banditer så tar staten på sig det uppdraget, i utbyte mot våra skattepengar.
Förmodligen var det precis så de första rudimentära samhällena kom till en gång i världen. Ett gäng råbarkade individer tog på sig att i utbyte mot försörjning erbjuda en grupp jordbrukare beskydd mot rövare och allsköns drägg.
Tydligen fann vi att denna uppoffring av vår personliga frihet var värd det vi vann på avtalet, för efterhand har fler och fler funktioner lagts till samhällets ansvar.
Dock, säga vad man vill. Allt startar och börjar med statens våldsmonopol. Det är det som är förutsättningen för grundtryggheten i samhället. Allt annat, skola, sjukvård och infrastruktur är naturligtvis också mycket viktiga, men skulle inte gå att upprätthålla om det vilade på den enskilde medborgaren att att se till att skurkar inte fick plundra och bränna efter behag.
Därför tycker jag det är beklämmande att staten rustar ned polis- och militär- väsendet. Naturligtvis skall vi inte leva i en polisstat eller en militärdiktatur, men i en by där polisstationen lagts ned kommer innevånarna aldrig känna samma trygghet som innan. Och Tjyv-Janne och Knark-Kalle vet snart precis hur lång tid farbror blå behöver för att vara på plats.
Plötsligt sitter vi återigen vakna på natten med bössan i knät.
Grattis på födelsedagen
Helgen innebar en blixtvist i Dalarna. Hjältinnans bror fyllde år. Han hade ingen aning om att vi skulle komma och blev grundlurad.
God mat var det också.
Och lite sprit.
God mat var det också.
Och lite sprit.
onsdag, juli 04, 2007
Relationsdrama
Okej, okej, hold your horses. Jag snackar film nu. Inget krisar i mitt privatliv, tack för omtanken.
Åter till rubriken: Relationsdrama.
Det finns en filmgenre som brukar kallas romantisk komedi. Oftats har de Hugh Grant i huvudrollen, men undantag finns. Fast om de har Hugh Grant i huvudrollen så är det en romantisk komedi, och från den regeln finns inga undantag alls.
Romantiska komedier är för vissa tjejer vad Actionrullar är för vissa killar, dvs den enda sortens filmer som går att titta på över huvud taget, men detta är en iaktagelse att betrakta som en parantes i sammanhanget.
Gemensamt för dessa filmer är att de behandlar ett relationsdrama i en eller annan form, kryddat med lustigheter, pinsamma situationer och alltid, alltid ett lyckligt slut.
Jag har väldigt svårt med relationsdamatik. Jag lever mig alltid in oootroligt mycket i filmer jag ser, och kalla mig gärna fyrkantig, fånig eller förutsägbar, men horder av hungriga zombies och grupper av terrorister med tysk brytning i skyskrapor sorterar jag under sådand som jag (åtminståne i teorin) kan hantera.
Relationsdrama, däremot, gör mig lite kallsvettig. De behandlar situationer utan rätt och fel. Situationer som inte kan lösas av att bita i hop och ta i mer, och ofta till slut blir så invecklade att det bara kan bli fel hur de inblandade än bär sig åt.
Trots att de allihop följer samma mönster: Pojke möter flicka, allt är rosa harmoni, en jobbig situation dyker upp, missförstånd uppstår, pojke och flicka går åt varsitt håll, båda är jätteledsna och gråter, men tack vare goda vänner, en smart unge och en söt hund sammanförs de igen lagom till det lyckliga slutet för att leva lyckliga i alla sina dagar, så kan jag ligga med ansiktet gömt i kudden under den "jobbiga situationen" och skrika "NEEEJ! Vad gör ni!?!".
Därför var det trevligt att se "The Holiday". Den följde inte riktigt det vanliga möstret. Troligen den bästa hålla-handen-filmen jag sett hittils. Mysig.
Åter till rubriken: Relationsdrama.
Det finns en filmgenre som brukar kallas romantisk komedi. Oftats har de Hugh Grant i huvudrollen, men undantag finns. Fast om de har Hugh Grant i huvudrollen så är det en romantisk komedi, och från den regeln finns inga undantag alls.
Romantiska komedier är för vissa tjejer vad Actionrullar är för vissa killar, dvs den enda sortens filmer som går att titta på över huvud taget, men detta är en iaktagelse att betrakta som en parantes i sammanhanget.
Gemensamt för dessa filmer är att de behandlar ett relationsdrama i en eller annan form, kryddat med lustigheter, pinsamma situationer och alltid, alltid ett lyckligt slut.
Jag har väldigt svårt med relationsdamatik. Jag lever mig alltid in oootroligt mycket i filmer jag ser, och kalla mig gärna fyrkantig, fånig eller förutsägbar, men horder av hungriga zombies och grupper av terrorister med tysk brytning i skyskrapor sorterar jag under sådand som jag (åtminståne i teorin) kan hantera.
Relationsdrama, däremot, gör mig lite kallsvettig. De behandlar situationer utan rätt och fel. Situationer som inte kan lösas av att bita i hop och ta i mer, och ofta till slut blir så invecklade att det bara kan bli fel hur de inblandade än bär sig åt.
Trots att de allihop följer samma mönster: Pojke möter flicka, allt är rosa harmoni, en jobbig situation dyker upp, missförstånd uppstår, pojke och flicka går åt varsitt håll, båda är jätteledsna och gråter, men tack vare goda vänner, en smart unge och en söt hund sammanförs de igen lagom till det lyckliga slutet för att leva lyckliga i alla sina dagar, så kan jag ligga med ansiktet gömt i kudden under den "jobbiga situationen" och skrika "NEEEJ! Vad gör ni!?!".
Därför var det trevligt att se "The Holiday". Den följde inte riktigt det vanliga möstret. Troligen den bästa hålla-handen-filmen jag sett hittils. Mysig.
tisdag, juli 03, 2007
Ett monster i garaget
Svärmor fyller 50 i augusti. I present önskar hon sig... en mangel.
Vi har slagit på stort och köpt en som härstammar från tvättstugan i ett hyreshus på Lidingö. Med andra ord ett riktigt schabrak.
Är det någon i läsarkretsen som vet hur tung en mangel faktiskt är?
Det vet jag.
Vi har slagit på stort och köpt en som härstammar från tvättstugan i ett hyreshus på Lidingö. Med andra ord ett riktigt schabrak.
Är det någon i läsarkretsen som vet hur tung en mangel faktiskt är?
Det vet jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
