Relationsdrama

Okej, okej, hold your horses. Jag snackar film nu. Inget krisar i mitt privatliv, tack för omtanken.

Åter till rubriken: Relationsdrama.

Det finns en filmgenre som brukar kallas romantisk komedi. Oftats har de Hugh Grant i huvudrollen, men undantag finns. Fast om de har Hugh Grant i huvudrollen så är det en romantisk komedi, och från den regeln finns inga undantag alls.

Romantiska komedier är för vissa tjejer vad Actionrullar är för vissa killar, dvs den enda sortens filmer som går att titta på över huvud taget, men detta är en iaktagelse att betrakta som en parantes i sammanhanget.

Gemensamt för dessa filmer är att de behandlar ett relationsdrama i en eller annan form, kryddat med lustigheter, pinsamma situationer och alltid, alltid ett lyckligt slut.

Jag har väldigt svårt med relationsdamatik. Jag lever mig alltid in oootroligt mycket i filmer jag ser, och kalla mig gärna fyrkantig, fånig eller förutsägbar, men horder av hungriga zombies och grupper av terrorister med tysk brytning i skyskrapor sorterar jag under sådand som jag (åtminståne i teorin) kan hantera.

Relationsdrama, däremot, gör mig lite kallsvettig. De behandlar situationer utan rätt och fel. Situationer som inte kan lösas av att bita i hop och ta i mer, och ofta till slut blir så invecklade att det bara kan bli fel hur de inblandade än bär sig åt.

Trots att de allihop följer samma mönster: Pojke möter flicka, allt är rosa harmoni, en jobbig situation dyker upp, missförstånd uppstår, pojke och flicka går åt varsitt håll, båda är jätteledsna och gråter, men tack vare goda vänner, en smart unge och en söt hund sammanförs de igen lagom till det lyckliga slutet för att leva lyckliga i alla sina dagar, så kan jag ligga med ansiktet gömt i kudden under den "jobbiga situationen" och skrika "NEEEJ! Vad gör ni!?!".

Därför var det trevligt att se "The Holiday". Den följde inte riktigt det vanliga möstret. Troligen den bästa hålla-handen-filmen jag sett hittils. Mysig.