Mycket väsen för ingenting

"Häng med på ditt livs upplevelse" säger deras reklam...

Igår var dagen jag och Hjältinnan tillsammans med min trogne sidekick Polaren P och hans Sjuksköterska skulle betvinga lufthavet i en ballong.

Vädret var perfekt, om än kanske lite blåsigt, och Tronarvingen skulle tas om hand av favvogrannarna och Mellanbror.

Allt var klart. Jag blev hämtad av mitt lilla sällskap på jobbet kl 1430 på eftermiddagen och vi styrde kosan mot Sickla, söder om söder, vilket var ett äventyr i sig eftersom såna inbitna norrortare som vi inte har full koll på geografin där på andra sidan Hufvudstaden... Det skulle senare visa sig att vår lokalkännedom var OCEANER större än vissa andras... hrrrm.

Nåväl, för att göra en lång historia lite kortare lyckades vi parkera i Sickla och ta Saltsjöbanan till Saltsjö-Duvnäs där "Upp och Ned" huserar. Vi packade in oss i omlackerade gamla TGB20. (För den som inte spenderat tid i konungens stolta krigsmakt är en TerränGBil20 en terränggående lastbil med bänkar på flaket avsedd att transportera soldater. De är obekväma, högljudda och långsamma, men i övrigt relativ ändamålsenliga) och efter ett visst åkande och ett provsläpp av heliumballong hade man bestämt lämpligt plats för start. Ett grönstråk ett bostadsområde längs Nynäshamnsvägen.

För att lyfta med en varmluftsballong är det inte bara att vrida på startnyckeln och dra iväg. Det är många saker som skall göras. Allt skall bäras fram och kopplas samman. Ballongen skall vecklas ut och fyllas med hjälp av fläktar och sen skall luften värmas. Det tog långt över en timme innan piloten Roffe ropade åt alla att ta plats i korgen.
Där stod vi nu, en skara på ungefär 15 förväntasfulla människor och kände håret krullas på våra hjässor av värmen från brännarna medan ballongen långsamt fick lyftkraft... Men vi lyfte aldrig. En av brännarna var trasig och eftersom passageraranas säkerhet alltid kommer främst valde Kapten Roffe att avbryta flygförsöket.

Snopna och hungriga fick vi vika i hop ballongen igen. Sen skulle vi åka tillbaka till Sickla och packade in oss i terrängbilen igen varpå vi raskt styrde mot Nynäshamn.
Nynäshamn frågar ni, käre läsare, skulle inte ni till Sickla? Jo, visst skulle vi det. Det kom föraren också på efter ett tag och vände för att sätta kosan mot Stockholm C.
StockholmC frågar ni, käre läsare, skulle inte ni till Sickla? Jo, visst skulle vi det. Det åtgärdades med ett helt varv i en rondell och därefter ned i södra länken och vidare upp på Essingeleden.
Essingeleden frågar ni, käre läsare, skulle inte ni till Sickla? Jo, visst skulle vi det. Den här gången vände vi på Stora Essingen. Nu fick en av passagerarna ta plats bredvid föraren. Då gick det bättre.

På flaket satt vi andra och knaprade knäckebröd och drack snabbkaffe som skulle varit till den picknick vi skulle avslutat flygningen med. Tyvärr var pålägget i en annan bil.

Klockan 21 var vi hemma. Hjältinnan hade blivit hämtad vid 14. Sju timmar av... ingenting. Fantastiskt.

Dock, helt bortkastad var inte tiden. Det är alltid trrrrrrrrrevligt att svinga käppen i glada vänners lag, och Polaren P är en av de bästa.

Fast nån flygning blev det inte. Bittert.