Frihet kontra bekvämlighet

People sleep peaceably in their beds at night only because rough men stand ready to do violence on their behalf.
George Orwell (1903 - 1950)


Vi lever i ett fritt land, sägs det. Och det gör vi, i den mån det handlar om att tycka, tänka och säga. Vi får tycka, tänka och säga saker som vore olagliga om de omsattes i handling, men det är först när vi träder över den gränsen, och begår en brottslig handling som samhället griper in och föser in oss i fållan igen.

Det är så det måste vara för att samhället skall fungera, åtminståne om samhället består av ett större sammanhang än en liten by eller en storfamilj. Tror och tycker jag. En anarkist skulle såklart säga emot mig.

Den moderna statens största uppgift är på ett sätt att, som precis som skäggiga män med motorcykel och skinnväst brukar göra, bedriva en form av beskyddarverksamhet.

I stället för att vi alla måste sitta vakna på nätterna med bössan i knät för att skydda hus och hem från banditer så tar staten på sig det uppdraget, i utbyte mot våra skattepengar.

Förmodligen var det precis så de första rudimentära samhällena kom till en gång i världen. Ett gäng råbarkade individer tog på sig att i utbyte mot försörjning erbjuda en grupp jordbrukare beskydd mot rövare och allsköns drägg.

Tydligen fann vi att denna uppoffring av vår personliga frihet var värd det vi vann på avtalet, för efterhand har fler och fler funktioner lagts till samhällets ansvar.

Dock, säga vad man vill. Allt startar och börjar med statens våldsmonopol. Det är det som är förutsättningen för grundtryggheten i samhället. Allt annat, skola, sjukvård och infrastruktur är naturligtvis också mycket viktiga, men skulle inte gå att upprätthålla om det vilade på den enskilde medborgaren att att se till att skurkar inte fick plundra och bränna efter behag.

Därför tycker jag det är beklämmande att staten rustar ned polis- och militär- väsendet. Naturligtvis skall vi inte leva i en polisstat eller en militärdiktatur, men i en by där polisstationen lagts ned kommer innevånarna aldrig känna samma trygghet som innan. Och Tjyv-Janne och Knark-Kalle vet snart precis hur lång tid farbror blå behöver för att vara på plats.

Plötsligt sitter vi återigen vakna på natten med bössan i knät.