Sliten

När jag var en ung, snärtig singelkille såg jag det som min heligaste uppgift att hinna med så många aktiviteter som möjligt under en och samma helg. En värdemätare jag brukade använda mig av var att om jag inte suttit ned i TV-soffan en enda gång mellan fredagkväll till måndag morgon kunde helgen sorteras in som lyckad.

Nu som en inte fullt lika ung, men fortfarande (nästan) lika snärtig, heltidsarbetande sambo och småbarnspappa kan jag på ett helt annat sätt uppskatta lugn och ro i de alltför små doser det portioneras ut åt mig.

Den här helgen skulle mitt 23-års-jag definitvit klassat som lyckad.

Lördagen bjöd på veteranmatch i amerikansk fotboll. Dvs jag, och en glad skara andra dinosarier ställde upp (i ösregn) mot dagens aktiva i Bulldogs seniorlag. Vi "veteraner" bestämde nån gång att vi skulle hålla traditionen vid liv tills dess att vi förlorade, och således blir det match igen nästa år.

På söndagen blev det en alldeles för tidig morgon och en strålande dag i kungens kläder, där mina ben, med kronans femkiloskängor på fötterna, tvingades springa fram och tillbaka över en asfaltsplan hela dagen.

När klockan ringde på måndag morgon och ville att jag skulle kliva upp höll jag inte alls med.