Det är måndagkväll i Suburbia. Hjältinnan är på kurs och kommer inte hem förrän på onsdag. Tronarvingen sover sedan länge tryggt i sin säng. Jag har passat på att träna lite. Bröst, axlar, triceps, mage. Försöker låtsas att jag inte alls har ont i armbågen. 11 år av amerikansk fotboll gör underverk med en kropp...
Sitter nu och sippar på ett glas juice och stoppar i mig lite rester sen helgen samtidigt som jag alternerar mellan att skriva på vår skitsunkiga laptop och greja med lite grön och kronmärkt utrustning.
Lyssnar på en gammal Lok-skiva. Helt outstanding träningsmusik, och enligt mig ett av de bästa svenska banden genom tiderna.
Det känns tomt i huset. Man vänjer sig vid att alltid vara tillsammans med den man älskar. Gudarna vet att jag spenderat mycket tid ensam, och jag föredrar absolut ensamheten framför dåligt sällskap, men det tillhör det förflutna. Sedan jag träffade Hjältinnan har jag inte varit ensam många stunder. Ännu mindre sen tronarvingen föddes. Tekniskt sett är jag inte ensam nu heller, men så mycket till sällskap är han inte så här dags, pojken.
Kanske är det på det viset att jag borde sova vid den här tiden? När jag tittar ut är det nästan så man kan tro att det är strömavbrott. Kolsvart i alla fönster. Fast så var det redan för en timme sedan. Är det verkligen bara jag som tycker att sömn är slöseri med liv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar