Är jag en ond man?

Igår var jag återigen på öppna förskolan i kyrklig regi med min lilla tronarvinge. Barnen stod som spön i backen kan man säga. Det har aldrig varit så många andra där samtidigt som oss. Det var ju kul såklart. The more the merrier heter det ju.

Fast jag blev lite illa till mods när det släntrade in en mamma med sin lilla telning. Hon hade helt uppenbart inte alla hästarna i stallet. Lyset var tänt men ingen var hemma. Inte den skarpaste kniven i lådan, således...

Hon fungerade helt enkelt inte riktigt som hon skulle. Hon gick och talade utan problem, men det var liksom uppenbart att någonting inte stämde. Kanske var hon lite förståndshandikappad, kanske kunde hon inte hantera sociala sammanhang, vad vet jag? Det här är inte avsett som lyteskomik, jag bara beskriver hur läget var.

Nåväl. Hon verkade glad och nöjd. Så länge man trivs är ju allt okej... Men barnet då? När märker grabben att maamma inte är som hon skall? Vem skall hjälpa honom med läxorna? Vem skall berätta hur världen fungerar? Vem skall lära honom hur man beter sig för att inte bli betraktad som en knäppgök av sina klass "kamrater"? Kommer han bli ett förtyckt mobboffer som de svagstöddiga lever av att trampa på? Kommer han bli en av dem som själv trycker ned nån annan för att ingen skall se hur liten och rädd han egentligen är? Eller, kommer han bli ett älskat, tryggt barn med föräldrar som ser till att allt blir så bra det bara kan, trots sina bristande förutsättningar? Jag hoppas det, och det är ju inte alls omöjligt. Eller?

Det finns inga licenskrav för att skaffa barn. Det är ju tur, för vem skall bestämma vad som är okej eller inte?

Fast jag vill inte att något barn skall växa upp med dåliga förutsättningar. Jag vill att allt skall vara bra... För alla.

Är jag en ond man?