Är jag en ond man?

Igår var jag återigen på öppna förskolan i kyrklig regi med min lilla tronarvinge. Barnen stod som spön i backen kan man säga. Det har aldrig varit så många andra där samtidigt som oss. Det var ju kul såklart. The more the merrier heter det ju.

Fast jag blev lite illa till mods när det släntrade in en mamma med sin lilla telning. Hon hade helt uppenbart inte alla hästarna i stallet. Lyset var tänt men ingen var hemma. Inte den skarpaste kniven i lådan, således...

Hon fungerade helt enkelt inte riktigt som hon skulle. Hon gick och talade utan problem, men det var liksom uppenbart att någonting inte stämde. Kanske var hon lite förståndshandikappad, kanske kunde hon inte hantera sociala sammanhang, vad vet jag? Det här är inte avsett som lyteskomik, jag bara beskriver hur läget var.

Nåväl. Hon verkade glad och nöjd. Så länge man trivs är ju allt okej... Men barnet då? När märker grabben att maamma inte är som hon skall? Vem skall hjälpa honom med läxorna? Vem skall berätta hur världen fungerar? Vem skall lära honom hur man beter sig för att inte bli betraktad som en knäppgök av sina klass "kamrater"? Kommer han bli ett förtyckt mobboffer som de svagstöddiga lever av att trampa på? Kommer han bli en av dem som själv trycker ned nån annan för att ingen skall se hur liten och rädd han egentligen är? Eller, kommer han bli ett älskat, tryggt barn med föräldrar som ser till att allt blir så bra det bara kan, trots sina bristande förutsättningar? Jag hoppas det, och det är ju inte alls omöjligt. Eller?

Det finns inga licenskrav för att skaffa barn. Det är ju tur, för vem skall bestämma vad som är okej eller inte?

Fast jag vill inte att något barn skall växa upp med dåliga förutsättningar. Jag vill att allt skall vara bra... För alla.

Är jag en ond man?

Dit och tillbaka igen

Vi var hos svärföräldrarna i helgen. Trevligt som vanligt. Mycket mat, dryck och glatt humör. Hjältinnans bror kör freestyle motocross och hade följaktligen ena benet gipsat från fotleden till höften. 1+1=2 liksom...

Satt i baksätet med tronarvingen medparten av färden fram och tillbaka. Jag kan inte minnas när jag sist åkte bil utan att sitta vid ratten. Kändes... inte dåligt alls, men... konstigt.

Passade förövrigt på att besöka den riksbekanta Grängesbergs Marknad. Alla länets raggare hade krupit fram ur sina hålor. Om man antar att de, som de flesta av oss andra, klär sig upp sig lite, eller... inte klär upp sig, fel ord, snarare klär sig på ett vis som skall visa upp en på det sätt man vill bli uppfattad av sin omvärld, när de ger sig ut på allmän plats undrar jag hur de ser ut när de slummar runt hemma och ingen ser. Skrämmande tanke.

Ett minne från förr

När jag växte upp fanns en tant som vankande runt i Centrum. Hon hade alltid samma outfit, sommar som vinter. Svart kappa, solglasögon, STORA solglasögon, leopardmönstrad scarf runt huvudet, läppstift långt, långt utanför läpparna och skidglasögon i nacken...

Alla som såg henne förstod att hon var tokig.

En av mina kamraters mamma arbetade inom vården och hon kunde berätta att damen i fråga hade stora grytlock fastknutna under kappan, folie under scarfen och att hon hade bakplåtar instuckna under madrassen i sängen när hon sov. Allt detta för att vilseleda strålarna. De strålar som DEM använde sig av för att bevaka och kartlägga oss alla. I alla fall alla de som inte visste att skydda sig genom diverse listiga avskärmande anordningar av metall...

Långt senare fick jag på omvägar veta att denna kvinna var mor till en av min gamla lagkamrater. Senast jag som hastigast mötte honom hade han fru och barn och verkade nöjd och glad.

Det är bara att lyfta på hatten och med respekt gratulera honom att han kom ur sin uppväxt med huvudet upp och fötterna ned, för det kan inte ha gått alldeles av sig själv.

Överraskning

Den uppmärksamme läsaren vet att min kära Hjältinna fyllde år igår. Detta inleddes med att undertecknad gjorde en våldsam uppstigning 0500 och brassade frukostomelett och ställde fram present innan hon hade hunnit vakna och gå upp.

På kvällskvisten fick vi göra ett snabbt avbrott och plocka viktiga vuxenpoäng genom att gå på våra livs första föräldramöte. Vi lämnade själva anledningen till sagda möte, Tronarvingen, till favvogrannarna och gick iväg.

Föga anade Hjätinnan den listige plan som tagit form bakom hennes rygg. När vi sent omsider återvände hem återfanns favvogrannarna samt Tronarvingen med sina båda farbröder och en tillhörande "tant" med fika i högsta hugg i vardagsrummet.

Kanske inget superholabalooooo, det fanns ju inte ens tårta, men klart godkänt för en vardag.

Nästa lördag däremot smäller det.

Tequila straight up som välkomstdrink. Stay tuned...

Oväntat besök

I dag kom plötsligt min Blodsbroder på snabbvisit. Det blir allt för sällan vi ses numera, men fortfarande är vi på samma våglängd om det mesta och behöver inte slösa nån tid på artighetfraser. Det var skitkul att se honom, och vi slog ihjäl nån timme med kaffe och snicksnack.

Jag har ett garde av gamla dödspolare som jag känt sen jag var en liten fjortis. Såna man gått igenom saker tilllsammans med. Både bra och dåliga. Det där gänget som man gjorde allt "för första gången" med. Blev packad... Träffade tjejer (gick oftast inte enligt planen)... Drog på tågluff... Bröt mot lagen... Det blev folk av oss allihop, konstigt nog.

Jag vet inte hur många timmar jag spenderat på att göra ingenting i deras sällskap, men jag ångrar inte en enda sekund.

I morgon smäller det!

Min allra käraste, Hjältinnan, fyller år.

Hipp hipp hurra för dig, och Ja Må Du Leva Uti Hundrade År!

Det finns en överrasking på lut, men den som trodde att jag skulle skriva om det här får långnäsa. Så det så!

Så sant som det är sagt

En sak kan man alltid vara säker på:

Om man kommer på nånting, spelar egentligen ingen roll vad, och det kan vara HUR osannolikt, absurt, långsökt och skitpuckat som helst, så kan man ge sig fan på att någon redan har provat.

Det finns uppenbarligen alldeles för många människor.

En helg har gått

Actionhjälten har iklädd konungens gröna sparkdräkt spenderat hela veckoslutet invept i krutrök långt från hemmets trygga vrå.

Malmköping. Ett sömningt litet samhälle utanför Katrineholm. Där finns ingenting. Jo, förresten! Två kyrkor -en ful och en fin, en camping och en hemvärnsgård med en jättetjock kvartersmästare.

Obseravtion: Är man från Stockholms län spelar det ingen roll hur ödmjuk man än är. Alla andra i hela Sverige tycker man är dryg i alla fall.

Så här i valtider...

Jag kom på en sak:

Politiska extremister av alla inriktningar! Religiösa fundamentalister oavsett samfund! Ni har en sak gemensamt!

Ni är lata.

Ni har valt att köpa en helt färdig världsbild. Ni behöver aldrig någonsin fundera, grubbla eller ta ställning, för det har någon annan redan gjort åt er.

Ni må kalla er vad helst ni vill. För mig är ni latmaskar.

Möte med det okända

En barnvagnspromenad i ett vanligt svenskt bostadsområde blev upptakten till ett möte med andra sidan.

Plötsligt! En kvinna kom hasande över parkeringen. Med tom blick, armarna hängandes efter sidorna och en släpande, långsam takt gick hon, utan synligt mål med ett 8-pack toalettpapper från Willys slappt hängande i var hand.

Hon närmade sig sakta men säkert, och snart kunde jag höra, att varje steg hon mödosamt stapplade fram, släppte hon sig. Högt och ljudligt.

Stappel -PRUTT- stappel -PRUTT- stappel -PRUTT- stappel -PRUTT- stappel.

Ni tror säkert att det var ett vanligt jucklo, men jag vet bättre....

Det var en Zombie vi såg!

Welcome to the Jungle

Hjältinnan och jag tog vår tronarvinge i bilen och åkte till Plantagen vid Frescati på söndagen. Av en lycklig slump visade de sig ha 50% rabatt (rabatt *trumvirvel*) på alla perenner just den dagen. Så vi handlade. Ordentligt. Tur att vi har en kombi, för annars hade det aldrig gått vägen.

Väl hemma satte Hjätinnan igång att plantera. Hon fortsatte tills långt efter mörkrets inbrott...

Men vips har vi en trädgård. Sweet.

Praise the Lord!

Nu sover tronarvingen sin skönhetssömn och en Actionhjälte sitter framför tangenterna...

Vi har varit på öppna förskolan idag. Här finns två versioner av öppna förskolan. En som drivs av kommunen, och en i kyrklig regi. Den senare är gratis.

Gissa vilken vi går till?

Hallelujah!

Reflections In a Robotic Eye

The NoneOfTheAbove Guy är min egen super...hjälte? Eller skurk? En bra fråga. Jag uppfann honom nån gång när jag gjorde ett kryssa-i-rätt-alernativ test på engelska. På varje fråga kunde man välja på ett antal olika svarsalternativ, samt "none of the above (specify)"... Det säger sig själv att ett sånt test för vissa (mig) blir en utmaning att svara så skruvat som möjligt på alla frågor.

NoneOfTheAbove Guy var född.

NoneOfTheAbove Guy har ett mekaniskt öga. Han ser igenom alla lögner. Han spräcker alla illusioner.

NoneOfTheAbove Guy är inte mäsklig. Han är hälften djur, hälften maskin och han kan spöa vem som helst.

Lemmy for president!

Grävde fram ett gäng gamla Motörhead skivor ur gömmorna. Bra skit!

Men det är ett under att han fortfarande lever. Lemmy alltså.

Dialog

Tronarvingen: *Buuuuäääääääh!*
Actionhjälten: Hörru, lillla surpuppan. Är det dags för mellanmål?
LillaGrannTjejen: Jag brukar också äta mellanmål...
A: Där ser man.
L: Ja... Jag tycker väldigt mycket om att äta mellanmål. Faktiskt.
A: Jaha.
L: Fast jag har inte ätit nåt idag... *suck*
A: Du... är det möjligen så att du skulle vilja ha lite mellanmål du med?
L: Jaaa! Får jag det?!?

Dagens ord

Fann till min stora förvåning att jag inte använt ett enda fult ord i något av mina inlägg.

Nåväl, detta kan jag snabbt råda bot på.

Kuken!

Hjältinnan

Min älskade Hjältinna! Mitt livs kärlek, min bästa vän, älskarinna och mor till min son. Jag hoppas att jag kommer kunna fylla dina skor nu när det är min tur att vara hemma och valla vår energiska lilla tronarvinge.

Nu är det din tur att slita ihop vårt dagliga bacon. Det blir en omställning för oss båda, men innerst inne vet jag att allt kommer bli bra.

Du är värd så mycket mer än jag kan ge. Jag är så glad att du är min.