Uppdatering:
Ett sanslöst packande och råddande med kartonger, möbler, lastbil och stätmateriel som största ingredienser förde oss till sist i hamn.
Nu står uppackning av allt det nedpackade och inskolning av barnen på nya dagiset på programmet.
Trots att jag kommer på mig själv att sakna mina bröder och kamrater då och då känner jag att det är ju såhär man skall bo. Skogen runt knuten och tystnaden som liksom... sveper in en i en mjuk matta. Typ.
Livet på landet, sjöng Peps Pärsson. Han må vara en smällhög skånsk whigger, men just den biten prickade han rätt.
(Som en liten parantes har jag sett den mannen live på Arvikafestivalen i ösregn. Det var tur för honom att han inte rev av sin dänga om "oboj vielkut vackurrt väidurr", för det hade troligen blivit hans sista framträdande)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar