Rör inte min kompis!

Min blodsbroder och bästis från förr åker på stryk titt som tätt. Ingen vet varför. Han muckar aldrig gräl, stöter inte på andras tjejer och umgås inte i kriminella kretsar.

Jag träffade honom i lördags.
-Jo, just det. Jag fick stryk förra helgen igen?
-Va? Av vem?
-Jag vet inte. Nån snubbe på krogen slog mig på käften.
-Men... Varför då?
-Jag vet inte. Jag frågade varför han slog mig, men han ville inte svara.
-Vaddå? Han bara smällde till dig?
-Ja, jag stod och pratade med hans kompis, så jag var vänd bort från honom, och då smällde han till mig, fast det gjorde inte så ont.
-Så han smällde till dig ifrån döda vinkeln, och du vänder dig om och frågar "varför slår du mig"?
-Ja, precis.
-Då vann du.

Jag undrar om han är lik någon som går runt och gör skitdumma grejer, eller om det är något med honom som vissa stör sig på. Det här har aldrig hänt mig. Det kan möjligen ha något att göra med att jag är 195cm lång med rakad skalle, men inte kan det betraktas som fullt normalt att folk man inte känner envisas med att vilja slå en?

Jag har slutat gå ut på krogen. Det är faktiskt sant. Jag går aldrig på krogen.

Om jag skall spendera en ledig kväll vill jag helst göra något roligare än att lyssna på dålig musik och gnida mig mot folk jag inte vill lära känna.

Fast det är klart. Man skall aldrig säga aldrig.

Vi går en lysande framtid till mötes!

Det är sannerligen bättre tider än på länge för oss som hoppas få uppleva den postapokalyptiska framtiden.

En postapokalyotisk framtid förutsätter någon form av apokalyps, dvs en katastrof av sådan magnitud att vårt moderna samhälle inte förmår hantera den, utan kastas ned i spiral av kaos och anarki som slutar i den moderna civilisations undergång och lämnar mänsklighen åt sitt öde.

Efter 80-talet har det länge sett ganska mörkt ut. När kärnvapenhotet inte längre hängde över oss har vi fått sätta vår hopp till företelser med relativt låg trovärdighet, såsom utomjordingar och zombies, men sen kom äntligen Det Stora Meteoritnedslaget som en ny tänkabar möjlighet. Sedan slutet på 90-talet har allt bara blivit bättre och bättre!

Först kom SARS och därefter fågeinfluensan. Vi fick lära oss att det inte var fråga om OM utan NÄR ett virus skulle mutera så att vi stod inför en pandemi med så hög dödlighet att samhällets skulle kollapsa.

Därefter seglande klimathotet raskt upp på förstaplatsen. Enligt vissa prognoser kommer havsytan höjas så snabbt att världens kustlinjer är oigenkänneliga inom tio år, med massflykt, krig och epidemier som följd. De fyra ryttarna väntar otåligt alldeles bakom hörnet!

Nu läser jag till min förtjusning att 80 talet är tillbaka, och menar jag inte bara kavajer med axelvaddar och tajts, utan även det gamla kära kärnvapenhotet. Shit vad retro!

Jag räknar kallt med att denna favorit i repris inte på något sätt minskar sannolikheten hos något av de andra scenarierna. Snacka om en ocean av möjligheter!

The future looks so bright I gotta wear shades.

Teenage encounter

I byggnaden där jag jobbar ligger, förutom olika företag, en restaurangskola. Det betyder att det dräller av ungdomar i gymnasieåldern. När man går i gymnasiet är allt pinsamt. För en tonåring, och i synnerhet en tonårstjej, kan det räcka med att de råkar andas offentligt för att de skall uppleva det som pinsamt. För att inte tala om hur pinsamt det vore att låta bli att andas offentligt.

I dag var jag och tränade i vårt källargym. Därefter, när jag var duschad, ombytt och klar lämnade jag herrarnas omklädningsrum. Det slumpade sig så att jag gick ut genom dörren bråkdelen av en sekund efter att två tonårstjejer från restaurangskolan kom ut från damernas. Jag avbröt därmed ett mycket livfullt samtal rörande hur sjuuukt kissnödig en av dem just varit. Det säger sig självt att denna situation var olidligt pinsam.

De var illröda och knäpptysta två trappor upp ända tills de gick in i skolans lokaler. Dörren han knappt slå igen bakom dem förrän de illtjöt. Guuuuuuuuuuuuuuuuud vad pinsamt!!!!

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Ingenstans tror jag, så jag slutar nu.

Det bästa med dumhet är att den är självsanerande

Om man inte får hjälp måste man hjälpa sig själv

En pappa i Rödeby har skjutit ihjäl ett par tonårsgrabbar som traksserat familjen i flera år. Om någon inte vet vad jag talar om så får ni skylla er själva för jag tänker varken länka eller förklara bagrunden.

Det finns liksom inga ljugslimtar i historien. Alla är offer och ingen är skurk.

Men, för det finns ett "men"... Jag har pratat om dethär förut. Bygg gärna vägar och ge mig gärna rinnande vatten, men för i helvete, innan ni gör nånting så håll för fan rövarpack och onda män borta från mig.

Samhället är ett avtal mellan medborgaren och staten. Den enskillde ger bort rätten att bära vapen och lösa sina konflikter själv i utbyte mot lyxen att ha ett polisväsende och en försvarsmakt som sköter om det i hans ställe.

Bli inte bestörta och förvånade när sånt här händer. Fundera i stället på vad ni själva skulle ha gjort.

Så här är det

Jag skriver inte dagbok. Jag är sagoberättare, inte dagboksskrivare. Jag fattar inte varför jag ens försöker. Det här är ju inte ens en blogg, det är ett manifest.

Manifest brukar man kalla en samling förvirrade anteckningar som återfinns i husrannsakan hos konstiga gubbar som levt isolerade i en koja i skogen med ilskna hundar och sprängämnen som enda sällskap efter att någon bestämt sig för att det nog börjar bli dags för myndigheterna att ta reda på vad som egentligen står på.

Jag är på det hela taget nöjd med min vardag. Nu får det vara sluttjatat om den.

Från och med nu kommer jag bara skriva om saker jag tycker är värda berika resten av mänskligheten med.

Om detta betyder att inläggen kommer ännu mer sporadidiskt än vad de redan gör, så... är det så det måste vara.

Ett år tog slut och ett annat började

Julen firades hos hjältinnans föräldrar med god mat och tonvis med julklappar. Tronarvingen är det första barnbarnet och det märks. Det var inte aldeles enkelt att packa bilen inför hemresan.

Nyårsafton gick av stapeln i mycket låg profil. Det kändes skönt efter den trevliga men intensiva julhelgen.

Födelsedagen som infaller i början av januare hade vi barnvakt och spenderades i den kungliga hufvudstadens vimmel tillsamman med hjältinnan.

Allt bra med andra ord, om nu någon skulle vara intresserad.