MTV

Okej, wft är det med MTV egentligen? Om man zappar över till fucking MTV så är det antingen reklam eller A Shot At Love med Tina Tequila, säsong 2(!)

Det kan vara det sämsta som visats på TV alla kategorier. Alla delatagare är förtjänar vårt djupaste förakt, och detta beror absolut inte bara på att den kvinna de trånar efter är obehagligt lik E.T.

Det är snö på marken, och snart är det december.

Jag antar att det är vinter nu.

Vad är det man brukar säga? Det finns inget tråkigare än en blogg som aldrig uppdateras?

Kanske jag skall sluta plåga min omvärld med den här publikationen?

Å andra sidan... Ingen läser ju skiten, så vad spelar det för roll?

Nu är det höst

Jag ville bara klargöra detta faktum eftersom jag vet att många har undrat om det är okej att lägga undan badkläderna och sandalerna för i år.

Om ni har tur kommer fler inlägg innan jag förklarar vintern officiellt öppnad.

Sommarpyssel

Bara för att det är så långt mellan mina inlägg skall jag ge er någora uppgifter att fundera på under resten av resten av sommaren.

1, Beskriv en färg.
2, Förklara en smak.

Har du tänkt på att vi aldrig kommer kunna vara säkra att den färg vi kallar 'blå', himlens färg, eller den smak vi kallar 'jordgubb' upplevs på samma sätt av mig som av dig?

Ett onödigt inlägg

Det här inlägget skrivs bara för att jag vill ha skrivit ett inlägg under juni.

Jag har en bäbis hemma, och därför finns en hel del som kommer högre upp på prioritetsordningen än blogginlägg. På jobbet är jag chef och försöker hålla mitt privatsurfande på en anständig nivå. Lead by example, ni vet.

Yada yada.

...but other than that, all is just peachy!

Pukor, trumpeter och folkets jubel. Äntligen ett inlägg!

Det är lite mycket nu, och jag har haft fullt upp med alla mina hjältedåd och prioriterat annat än manifestet. Trots att detta inte är en blogg och egentligen inte behandlar min vardag så tycker jag det kan vara på plats med en liten summering av vad som uppfyllt mina dagar den senaste tiden.

Den lilla prinsessan som berikat vår familj visade sig, precis som sin storebror, vara ett kolikbarn. Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att det börjar bli bättre, och att det inneburit mycket bärande och vaggande samt väldigt lite sömn.

Jag själv tyckte inte att ett kolikbarn innebar en tillräckligt stor utmaning, utan valde att toppa detta med en släng av bronkit. Antar att mitt immunförsvar fortfarande lider av körtelfebern jag tampades med i vintras. Nåväl, jag fick tillfälle att slå personligt rekord i feber, 40.4 grader MED febernedsättande.

Som efterrätt hostade jag av ett revben, och det förenklade knappast tillvaron.

Hjältinan, vars rygg inte är riktigt vad den borde pga reumatiska besvär, fick ett allt för tungt lass att dra medan jag låg och ojade mig i feberdimma, så jag hann knappt komma tillbaka till jobbet innan det sprakade till och hon sjönk i hop på badrumsgolvet under två-barns-morgon-kaos-bestyren. Vi fick mycket hjälp av familj och vänner och det har faktiskt hunnit gå från kris till hanterbart det också.

Jobbet, förresten. Bemannings situationen, som sällan varit bra, har gått in i skrik-och-panik läge där åtta personer förväntas göra 23 personers jobb. Det säger sig själv det innebär vissa problem att arbeta under sådana förutsättningar. Ibland kostar det på att vara "chef på mellannivå" och förväntas hantera följder av felberäkningar högre upp i organisationen.

Trots allt verkade det mesta vara på väg åt rätt håll. Actionhjälten och Hjältinnan såg fram emot en lugn, skön helg. Tyvärr ville omständigheterna inte gå oss till mötes, så tronaevingen åkte på en fin omgång vattkoppor i fredags.

Och där är vi nu.

Ett viktigt test

73%

Det blev en prinsessa!

Den 11/3, kl 1447, föddes tronarvingens lillasyster. En stadig tös på 4070g och 50cm.

Eftersom actionhjältens släkt består nästan undantagslöst av hanar kommer detta att bli en orgie i rosa för att kompensera alla machofärger i omgivningen.

The Final Countdown...

...sjöng Joey Tempest och genast blev Europe odödligt på alla ishockeyarenor i hela nordamerika.

Min egen nedräkning har ingenting med varesig pudelrock eller ishockey att göra.

Det är plötsligt bara en vecka kvar tills vår lilla prinsessan skall se dagens ljus.

Håll tummarna för att de såg rätt kön på ultaljudet, för annars får den stackarn nog klara sig utan namn är jag rädd.

VIKTIG SAMHÄLLSINFORMATION

Ni vanliga medborgare som inte tillbringare era dagar i bar överkropp, svettiga av ansträngning, kämpandes för att rädda de oskyldiga undan dödens käftar, kan skatta er lyckliga som inte behöver leva det hårda liv som vi actionhjältar tvingas utstå i vårt dagliga värv.

Skulle det nu vara så att ni råkar hamna i en situation där ni skulle behöva utföra någon form av hjältedåd för att rädda er själva eller era nära och kära undan tex en ondskefull dödspatrull så kan det ändå vara bra för er att vara något så när förebredda på var som komma skall.

Ni har tur. En av mina kollegor i actionhjältebranschen delar med sig av sina färdigheter varje vecka Sveriges Radio. Public service när det är som bäst.

Tillbaka till naturen

Jag är en såndär människa som menar att naturliga saker är bra och onaturliga är dåliga. Det gäller exmplevis, men inte enbart, mat. Smör är bra, för det görs genom att man mjölkar en ko och vispar i den med en pinne. Lättmargarin är dåligt, för det görs i en fabrik av konstiga oljor med tillsatser som framställs i ett laboratorium.

Ur den synvinkeln är det inte lätt att leva hälsosamt, då det är naturligt för oss människor att vilja äta socker och fett och alltid lite för mycket eftersom man aldrig vet när man får mat nästa gång. Det är dessutom naturligt att bara vilja ligga ned och vila sig, för man vet aldrig när man behöver de där extra krafterna för att springa i från ett lejon.

Man kan säga att hela vår existens strävar efter att vara fet och lat.

Det som inte är naturligt är ju att det går att vara fet och lat idag. Under istiden ville man vara fet och lat, men det gick inte för då blev man död.

Det visar i sin förlänging att det är den västerländska civilisationen som inte är naturlig... Vad var det bloggen hette nu igen?

Apocalypse Wow!

Nedräkning

I dag är det på dagen två veckor kvar innan tronarvingens lillasyster (åtminståne ville ultraljudet ha det till en flicka) föds med planerat kejsarsnitt.

Två veckor kvar innan vi har två barn i stället för ett. Det känns stort och fortfarande lite overkligt. En liten prinsessa i familjen.

Det har gått fortare än för de flesta det här. I går firade jag och Hjältinnan fyraårsjubileum som par. Vi flyttade ihop efter bara någon månad och förlovade oss inom ett halvår.

Det var inte så länge sen jag trodde att min framtid var att bli den där argsinta farbrorn i stugan i skogen med hagelbössa och två arga hundar som enda sällskap.

Jag tycker fortfarande att det är charmigt med sådana människor, men jag är väldigt glad att det blev en annan man än jag som tog sig an den uppgiften.

Allt på en gång. Alltid.

Hur kommer det sig att livet alltid förefaller bestå av långa perioder av ingenting, och sen händer allt på en gång. Det här gäller både bra och dåliga saker. "En olycka kommer aldrig ensam" säger ordspråket, och detsamma verkar gälla alla typer av förändring.

En av mina medarbetare sitter just i en sån där olycka som inte kom ensam. Det finns liksomm inte mycket annat att göra än att påminna om att allt kommer gå över med tiden.

Själv har jag mindre än en månad kvar till vårt nästa barn skall födas och har samtidigt blivit erbjuden (och tackat ja till) en ny tjänst på jobbet. Enligt all logik kommer minst en till omvälvande händelse ramla in innan sommaren.

Vårkänslor

Innan vi vet ordet av är det vår igen.

En trevlig bieffekt med våren är att det blir varmare och ljusare.

Annars är dess primäruppgift att jävlas med allergiker.

Rör inte min kompis!

Min blodsbroder och bästis från förr åker på stryk titt som tätt. Ingen vet varför. Han muckar aldrig gräl, stöter inte på andras tjejer och umgås inte i kriminella kretsar.

Jag träffade honom i lördags.
-Jo, just det. Jag fick stryk förra helgen igen?
-Va? Av vem?
-Jag vet inte. Nån snubbe på krogen slog mig på käften.
-Men... Varför då?
-Jag vet inte. Jag frågade varför han slog mig, men han ville inte svara.
-Vaddå? Han bara smällde till dig?
-Ja, jag stod och pratade med hans kompis, så jag var vänd bort från honom, och då smällde han till mig, fast det gjorde inte så ont.
-Så han smällde till dig ifrån döda vinkeln, och du vänder dig om och frågar "varför slår du mig"?
-Ja, precis.
-Då vann du.

Jag undrar om han är lik någon som går runt och gör skitdumma grejer, eller om det är något med honom som vissa stör sig på. Det här har aldrig hänt mig. Det kan möjligen ha något att göra med att jag är 195cm lång med rakad skalle, men inte kan det betraktas som fullt normalt att folk man inte känner envisas med att vilja slå en?

Jag har slutat gå ut på krogen. Det är faktiskt sant. Jag går aldrig på krogen.

Om jag skall spendera en ledig kväll vill jag helst göra något roligare än att lyssna på dålig musik och gnida mig mot folk jag inte vill lära känna.

Fast det är klart. Man skall aldrig säga aldrig.

Vi går en lysande framtid till mötes!

Det är sannerligen bättre tider än på länge för oss som hoppas få uppleva den postapokalyptiska framtiden.

En postapokalyotisk framtid förutsätter någon form av apokalyps, dvs en katastrof av sådan magnitud att vårt moderna samhälle inte förmår hantera den, utan kastas ned i spiral av kaos och anarki som slutar i den moderna civilisations undergång och lämnar mänsklighen åt sitt öde.

Efter 80-talet har det länge sett ganska mörkt ut. När kärnvapenhotet inte längre hängde över oss har vi fått sätta vår hopp till företelser med relativt låg trovärdighet, såsom utomjordingar och zombies, men sen kom äntligen Det Stora Meteoritnedslaget som en ny tänkabar möjlighet. Sedan slutet på 90-talet har allt bara blivit bättre och bättre!

Först kom SARS och därefter fågeinfluensan. Vi fick lära oss att det inte var fråga om OM utan NÄR ett virus skulle mutera så att vi stod inför en pandemi med så hög dödlighet att samhällets skulle kollapsa.

Därefter seglande klimathotet raskt upp på förstaplatsen. Enligt vissa prognoser kommer havsytan höjas så snabbt att världens kustlinjer är oigenkänneliga inom tio år, med massflykt, krig och epidemier som följd. De fyra ryttarna väntar otåligt alldeles bakom hörnet!

Nu läser jag till min förtjusning att 80 talet är tillbaka, och menar jag inte bara kavajer med axelvaddar och tajts, utan även det gamla kära kärnvapenhotet. Shit vad retro!

Jag räknar kallt med att denna favorit i repris inte på något sätt minskar sannolikheten hos något av de andra scenarierna. Snacka om en ocean av möjligheter!

The future looks so bright I gotta wear shades.

Teenage encounter

I byggnaden där jag jobbar ligger, förutom olika företag, en restaurangskola. Det betyder att det dräller av ungdomar i gymnasieåldern. När man går i gymnasiet är allt pinsamt. För en tonåring, och i synnerhet en tonårstjej, kan det räcka med att de råkar andas offentligt för att de skall uppleva det som pinsamt. För att inte tala om hur pinsamt det vore att låta bli att andas offentligt.

I dag var jag och tränade i vårt källargym. Därefter, när jag var duschad, ombytt och klar lämnade jag herrarnas omklädningsrum. Det slumpade sig så att jag gick ut genom dörren bråkdelen av en sekund efter att två tonårstjejer från restaurangskolan kom ut från damernas. Jag avbröt därmed ett mycket livfullt samtal rörande hur sjuuukt kissnödig en av dem just varit. Det säger sig självt att denna situation var olidligt pinsam.

De var illröda och knäpptysta två trappor upp ända tills de gick in i skolans lokaler. Dörren han knappt slå igen bakom dem förrän de illtjöt. Guuuuuuuuuuuuuuuuud vad pinsamt!!!!

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Ingenstans tror jag, så jag slutar nu.

Det bästa med dumhet är att den är självsanerande

Om man inte får hjälp måste man hjälpa sig själv

En pappa i Rödeby har skjutit ihjäl ett par tonårsgrabbar som traksserat familjen i flera år. Om någon inte vet vad jag talar om så får ni skylla er själva för jag tänker varken länka eller förklara bagrunden.

Det finns liksom inga ljugslimtar i historien. Alla är offer och ingen är skurk.

Men, för det finns ett "men"... Jag har pratat om dethär förut. Bygg gärna vägar och ge mig gärna rinnande vatten, men för i helvete, innan ni gör nånting så håll för fan rövarpack och onda män borta från mig.

Samhället är ett avtal mellan medborgaren och staten. Den enskillde ger bort rätten att bära vapen och lösa sina konflikter själv i utbyte mot lyxen att ha ett polisväsende och en försvarsmakt som sköter om det i hans ställe.

Bli inte bestörta och förvånade när sånt här händer. Fundera i stället på vad ni själva skulle ha gjort.

Så här är det

Jag skriver inte dagbok. Jag är sagoberättare, inte dagboksskrivare. Jag fattar inte varför jag ens försöker. Det här är ju inte ens en blogg, det är ett manifest.

Manifest brukar man kalla en samling förvirrade anteckningar som återfinns i husrannsakan hos konstiga gubbar som levt isolerade i en koja i skogen med ilskna hundar och sprängämnen som enda sällskap efter att någon bestämt sig för att det nog börjar bli dags för myndigheterna att ta reda på vad som egentligen står på.

Jag är på det hela taget nöjd med min vardag. Nu får det vara sluttjatat om den.

Från och med nu kommer jag bara skriva om saker jag tycker är värda berika resten av mänskligheten med.

Om detta betyder att inläggen kommer ännu mer sporadidiskt än vad de redan gör, så... är det så det måste vara.

Ett år tog slut och ett annat började

Julen firades hos hjältinnans föräldrar med god mat och tonvis med julklappar. Tronarvingen är det första barnbarnet och det märks. Det var inte aldeles enkelt att packa bilen inför hemresan.

Nyårsafton gick av stapeln i mycket låg profil. Det kändes skönt efter den trevliga men intensiva julhelgen.

Födelsedagen som infaller i början av januare hade vi barnvakt och spenderades i den kungliga hufvudstadens vimmel tillsamman med hjältinnan.

Allt bra med andra ord, om nu någon skulle vara intresserad.