On the road again

Igår, körtelfeberdag 16, kom den efterlängtade vändpunkten. I stället för att känna att jag mådde lite sämre för varje dag, alternativt precis lika dåligt som dagen innan, så mådde jag istället liiite bättre.

I dag känner jag sakta men säkert livet återvända. Tillvaron består inte längre av nedräking till nästa citodon.

En reflektion jag gjort under förmiddagen är att det är fullkomligt omöjligt att ligga nedbäddad i sängen iklädd Helly/Hansen underställ. Det är ju helt sjukt varmt!

Förra veckan kunde jag ligga så från morgon till kväll. Fast bara med en extra filt. Annars blev det för kallt.

Ett ljus i mörkret

Det var dags för ultraljud i tisdags, och allt känns plötsligt mycket mera verkligt. Det ligger verkligen ett litet flickebarn i min älskade hjältinnas livmoder och växer så det knakar!

Vi skall få en dotter!

Dag 14

Nu har jag haft hög feber och ont i halsen i två veckor. Jag tycker inte det här är roligt alls. Det skulle vara skönt att kunna säga att jag är på bättringsvägen, men tyvärr känns det inte så.

Bullseye!

Nog var det körtelfeber alltid! Nu skall jag vila och försöka att inte kvävas av tristess i ett par veckor.

Antar att det blir svårare när febern börjar gå ned, för just nu är det inte så mycket action i hjälten vare sig han vill eller inte.

Feber

Jag har haft över 39 graders feber sen i fredags förra veckan. Var hos läkeriet i måndags och fick beskedet att det var en virusinfektion som bara var att vänta ut.

I kväll tröttnade jag och gick till en annan läkare. Misstänkt körtelfeber. Swell!

Sjukskriven till den 17. Är det körtelfeber skall man avhålla sig från ansträngningar i fyra veckor efter tillfrisknandet.

Alla mina intressen är ju ansträngande grejer, utom att pussa på familjen. Fast det är ju ingen bra idé eftersom jag smittar...

I morgon skall jag ta fler prover. Hoppas det är nåt annat, men jag tror nog inte det. Hur ofta har vuxna människor hög feber i en vecka utan anledning?

Men vad nu då?!?

Nu har jag blivit sjuk också!

Som om det inte räckte med att gå runt och halta som en pensionerad gruvarbetare i väntan på ny höftled...

Saker som inte borde finnas, Del 2

Nicholas Cage.

Förmodligen är han en väldigt trevlig prick som är lätt att tycka om privat, för någon annan anledning än att man vill göra en kompis en tjänst kan omöjligt finnas när han får en filmroll.

Han är lika tråkig som Ben Afflec, fast fulare.

Gamle Nick borde ha råd att ta sitt förnuft till fånga och sluta jobba.

Om inte borde man ge honom en sista sjukt bra betald roll i utbyte mot att han lovar att aldrig göra en film igen.

Sliten

När jag var en ung, snärtig singelkille såg jag det som min heligaste uppgift att hinna med så många aktiviteter som möjligt under en och samma helg. En värdemätare jag brukade använda mig av var att om jag inte suttit ned i TV-soffan en enda gång mellan fredagkväll till måndag morgon kunde helgen sorteras in som lyckad.

Nu som en inte fullt lika ung, men fortfarande (nästan) lika snärtig, heltidsarbetande sambo och småbarnspappa kan jag på ett helt annat sätt uppskatta lugn och ro i de alltför små doser det portioneras ut åt mig.

Den här helgen skulle mitt 23-års-jag definitvit klassat som lyckad.

Lördagen bjöd på veteranmatch i amerikansk fotboll. Dvs jag, och en glad skara andra dinosarier ställde upp (i ösregn) mot dagens aktiva i Bulldogs seniorlag. Vi "veteraner" bestämde nån gång att vi skulle hålla traditionen vid liv tills dess att vi förlorade, och således blir det match igen nästa år.

På söndagen blev det en alldeles för tidig morgon och en strålande dag i kungens kläder, där mina ben, med kronans femkiloskängor på fötterna, tvingades springa fram och tillbaka över en asfaltsplan hela dagen.

När klockan ringde på måndag morgon och ville att jag skulle kliva upp höll jag inte alls med.