Ett minne från forntiden

Jag gick i sexan och min lärarinna Gunnel (som hade en liten, fluffig hund som hette Bimbo) hade blivit jätteinspirerad av nån kurs hon hade gått och drog igång ett Lions-projekt i klassen i syfte att öka elevernas självkänsla.

Det faktum att det bestod i ett program avsett att inledas redan i första klass lät hon inte nedslås av, utan lät oss, efter sex år i samma klass ge oss i kast med diverse lära-känna-sina-nya-klasskamrater-första-skoldagen-övningar.

Där satt vi, ett 20 tal 13-åringar vars tankar togs upp av såna väsentligheter som "var går gränsen mellan hångel och petting egentligen?" och rullade bollar mellan oss och talade om vad vi hette.

Som ett led i denna behjärtansvärda, men kanske lite sent påtänkta, verksamhet bad Gunnel en av flickorna i klassen förklara vad "gott självförtroende" innebar.

Hon funderade en stund, för det här var inget man vanligtvis pratade om på mellanstadiet under 80-talet, men sen förklarade hon att "Jo... om någon säger något dumt till en... och man inte bryr sig om det. Till exempel om jag skulle säga till dig att du är en skruttig gammal kärring, och du inte tar åt dig. Då betyder det att du har gott självförtroende".

Det tyckte vår fröken var en bra förklaring sade hon och log. Sen var det rast.

Efter rasten sade fröken att hon måste berätta en sak för oss. Hon började darra lite på rösten och förklarade att hon faktiskt inte hade något gott självförtroende, och nu ville hon veta om vi verkligen tyckte att hon var en skruttig gammal kärring.

Både fröken och den förklarande eleven satt i klassrummet och stortjöt så tårarna sprutade, och de enades om att den där skruttiga kärring-grejen bara var ett exempel som inte hade någon speciell betydelse.

Det är ju trevligt att kunna bjuda på sig själv inför sina elever, men jag tycker ändå inte att man skall vända på stenar om man faktiskt inte vill veta vad som finns där under.