Jag har tagit ett beslut och gjort en grej som jag inte är säker på om det var en superbra idé. Rent rationellt kan jag tyvärr inte försvara det, men känslomässigt var det helt rätt.
Vi hade lagt ut vår bil på försäljning, och hade efter många om och men en sista spekulant. Han ville ha bilen och han var nöjd med priset. Han hade provkört den, och sade sig lita på alla uppgifter jag gav honom. Ändå velade, velade och åter velade han.
I över en vecka höll han på. Det prutades. Det funderades. Det frågades. Det konfererades med hustrun. Det frågades igen. Det funderades igen.
Han var som proffessor Balthazar, men med en viktig skillnad: När den gode proffessorn funderade och funderade slutade det allltid med ett jämfotahopp och en plan för att rädda dagen. I det här fallet slutade det med ÄNNU FLER funderingar.
Tillslut sade jag på ett vänligt men bestämt sätt att jag inte ville sälja bilen till honom, för jag hade inte tid att vänta längre. Jag böt in bilen hos en bilhandlare istället.
Detta kostade hushållkassan sextusen riksdaler, men för min sinnesfrid var det tamejfan ovärderligt.
