Ett enda ord

Tumör.

Smaka på ordet. Tumör.

En sådan sitter bakom ögat på min älskade hjältinnas älskade pappa. Med ens blev allt i vardagen mindre viktigt. Det enda som riktigt är intressant just nu är "hur stor?", "Elakartad eller godartad?", samt "hur fort kan ni skära ut den jäveln?"

Min svärfar. En mustashprydd karlakarl till skogshuggare som ger intrycket av att vara totalt osårbar. Jag hoppas verkligen jag inte tvingas revidera min uppfattning.

Tumör.

Stick, pys, dra, försvinn!

Let it be known

Även om det inte har blivit offentligjort ännu väljer jag att tillkännage följande:

Jag har fått en ny tjänst! Heja mig!

Mer ansvar, mer inflytande och fler utmaningar. Och högre lön.

Sweet.

Helgens övningar

I lördags var det releasefest för Bisons nya platta "Sanningen om sanningen" på den lokala MC klubben. Det var håriga bikers, billig öl och klackarna i taket för hela slanten.

Actionhjälten hamnade på ett läge betydligt närmare karatefull än salongsberusad och Hjältinnan kom inte ur sängen förrän vid fyrasnåret på söndagseftermiddagen...

Roligast var att hela brödraklanen, Hjältinnan och de flesta av mitt gamla järngäng var samlat under ett och samma tak för en gångs skull.

Stort tack till Hjältinnans föräldrar som åkte hela vägen från Dalarna för att ta hand om vår kära Tronarvinge och därigenom gjorde denna helg genomförbar.

Kemisk obalans

I morse när jag satt i bilköerna på väg till jobbet bytte jag radiokanal från Bandit till P3 för att slippa höra The Black Parade med My Chemical Romance, bara för att märka att samma låt spelades även där.

Den är faktsikt inte bra någonstans, och den förföljer mig.

Uppföljning

Ja.

I dag har jag ont.

Tillbaka till järnet

Jag är van vid att träna. Jag började med tävlingsinriktad idrott som 8-åring och jag har hållit på med olika sporter i organiserad form fram t. o. m 2003. Därefter har jag försökt släppa lite på ambitionsnivån och bli en glad trivsemotionär, men det har varit en ganska svår omställning att gå från att se en dag utan träningsvärk som ett misslyckande till en rätt skön grej.

Hjältinnan har gjort ett bra jobb med att ge mig nya perspektiv på tillvaron och i augusti 2005 slog Tronarvingen ned i mitt liv som en bomb och sedan, under föräldraledigheten, gav han mig en hel massa andra grejer att pyssla med än att springa varv i spåret eller lyfta järn i någon källare.

Nu har jag tänkt försöka komma igång så smått igen, och körde ett kort men intensivt pass styrketräning.

Jag är van vid att befinna mig någonstans mellan "ganska vältränad" och "mycket vältränad".
Nu mera skulle jag nog vilja klassa mig själv som "ganska otränad"...

I morgon kommer det göra ont.

Reklam

Vad gör du när kelda gör jobbet?

Innehållsförteckning

SÅDAN ÄR ACTIONHJÄLTEN:
Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.


Och allt detta enligt det supertillförlitliga testet som återfinns här.

Hjälten och Hjältinnan får alltid varandra i slutet

Det är fredag min första vecka på jobbet efter min föräldraledighet, och det känns både bra och dåligt det här med förvärvsarbete...

En sak som dock känns BARA bra, är ju att jag återigen får spendera hela dagarna med min hjältinna.

Ibland kommer man på att man har saknat något mer än man vetat om, och det här är en sådan sak.

Välkommen tillbaka!

En av mina absolut bästa vänner ringde mig just. Han har varit väldigt dålig väldigt länge. Så dålig att han bara har varit en skugga av sitt rätta jag, så i dag när han ringde och jag kände igen hans gamla röst blev jag alldeles varm i hjärtat.

Han är på väg tillbaka, sakta men säkert, till de levandes värld.

Välkommen!

Varför varför varför?

Vad händer med med människors professionalism och omdöme när deras kroppar kommer i kontakt med medelhavsluft? Hur kan det komma sig att allt som sker i medelhavsländerna går fullständigt på röven varenda gång?

Vad hände med folket som drev Rom till världsherravälde? Är det så enkelt som att de dricker för mycket vin och går runt och är lite lagom småmysigt halvpackade alla dygnets vakna timmar eller finns det någon annan orsak?

Är det bara i min värld det är såhär?

Efter valet när alliansen ser över systemet för A-kassa osv visar det sig att det är ett rött skynke för vänsterpartierna och dess anhängare att ens våga antyda att det finns folk som går på a-kassa för att de tycker att det är skönt att få betalt för att vara ledig.

Jag vet inte om jag är unik, men i min bekantskapskrets, företrädesvis män i STHLMs län mellan 25-40, kan jag ärligt talat inte komma på en enda som gått på a-kassa för att de verkligen inte kunnat få något jobb. Dessutom har de flesta jobbat svart under tiden.

Samtidigt glömmer man gärna bort att under förra mandatperioden fick försäkringskassan uppdraget att minska sjukskrivningarna. Företrädesvis genom att helt sonika friskförklara folk.

En kamrat till mig har en sambo med en whiplashskada. En dag fick de ett brev av försäkringskassan som berättade att hon var frisk. Inga nya undersökningar hade gjorts, utan det vara bara en bedömning gripen ur luften. Hon har ont 24 timmar om dygnet och orkar inte jobba, så nu lever de på ruinens brant med sina två barn.

Den här moraliska von oben attityden som vänsterfalangen gärna svänger sig med står mig upp i halsen.

Att säga vad man tänker

Jag tänker på saker ibland, liksom de flesta andra. Det slutar ofta med att jag kommer fram till en slutsats. Då och då delar jag med mig av mina slutsatser. Det är inte alltid helt lyckat...

En gång satt jag på Gulavilla på STHLMs universitet och drack öl. Då passade jag på att framlägga min teori om politiska ungdomsförbund, alltså att de som går med i politiska ungdomsförbund under gymnasietiden är de som inte är duktiga på idrott eller i skolan, inte "poulära" och inte spelar i band och således inte har något annat sätt att skapa sig en identitet.

Självfallet var goda 80% av alla runt bordet medlemmar i något politiskt ungdomsförbund. Företrädesvis ung vänster, efter som jag läste ett humanistiskt ämne...

Det blev en tämligen tryckt stämning. Sanningen svider ibland.

Tillbaka i gruvan

En epok har gått i graven. Actionhjälten är inte längre pappaledig och Tronarvingen är officiellt utnämnd till Dagisbarn, förlåt, förskolebarn...

Allt är sig likt, förutom att (ännu) en omorganisation väntar runt hörnet, och jag har sökt en ny tjänst som skulle innebära ett kliv uppåt på karriärstegen.

Suck...

Egentligen vill jag ju köra skitsnabbt med bilar, skjuta bovar och spränga grejer. Vad skall en stackars actionhjälte ta sig till i dessa tider. Annat var det på 80-talet. Då visste man i alla fall var de onda bodde.

Nåja. Jag får ju åtminståne nöjet att se min älskade hjältinna i dagsljus för en gångs skull. Det har definitivt sina fördelar med kärlek på arbetstid.

Jaha... Så... Vad nu då?

Tronarvingen skall vara på dagis idag ända till kl 14... Ett vaakuum infinner sig. Om inte all ens tid tas i anspråk av en sjövild ettåring, vad skall man då göra?

Okej, dum fråga. Det finns tusen projekt här hemma som lagts åt sidan i väntan på tillfällen just som detta. Men var skall jag börja då?

Måste andas lite först.

The future looks so bright I gotta wear shades

Jag säger som Petter: Det går bra nu.

Tronarvingen finner sig väl tillrätta på dagis, så när jag börjar jobba igen efter helgen behöver vi inte oroa oss för den saken. I och med att vi jobbar båda två kommer vi börja få in lite mer pengar varje månad, och det i kombination med att vi precis lyckats lägga om våra lån och därigenom sänka vår månadskostnad en del gör att vi äntligen kan sluta fundera lika mycket på huruvida vi skall kunna äta varje dag under månaden.

Det känns bra. Så bra att jag börjar inse att jag oroat mig mer än jag trodde om kronor och ören...

Ekonomi... Skittråkigt. Och tyvärr det enda som spelar roll ibland.

Nämen!?! Snö? I år igen?!?

Det tog Hjältinnan 5,5 timmar att köra de tre milen hem från jobbet. Inte för att det var så halt att hon hade svårt att köra, utan för att ALLA LATA JÄVLAR SOM INTE ORKAT BYTA TILL VINTERDÄCK TROTS ATT ALLA VISSTE ATT DET SKULLE SNÖA stod som nån slags konfetti imitation kors och tvärs över vägbanan...

Kära läsare: Vi lever i Konungariket Sverige. Ett arktiskt land. Hur kan folk bli överraskade av att det snöar VARENDA ÅR?!?

Jag blir stum. Men inte av beundran.

Apor.