Jag lovade ju att ett inlägg om svininfluensan skulle komma, och här är det.
Alla vet väl vid det här laget att jag sitter inne på en något... romantiserad, bild av civilisationens sönderfall. Jag väntar med spänning, kan vi säga och låta det stanna där.
Nåväl, jag har svårt att tro att svininfluensan har vad som krävs för att lägga samhällsstrukturen i ruiner, men däremot kära läsarkrets, är det ett faktum att de stora farsoternas tid inte är förbi. Den dagen en viral infektion med hög dödlighet, hög smittsamhet och lagom lång inkubationstid gör entré ligger vi riktigt, riktigt illa till.
Vi är vana vid att bli omhändertagna av samhället. Det är inget konstigt med det, eftersom det är själva syftet med samhället, men det för med sig att när de som vanligen sköter om oss då vi är sjuka, vakar över oss då vi sover, ser till att vattnet går att dricka och att vägarna är framkomliga plötsligt själva dukat under eller flytt i panik finns ingen erfarenhet av hur den enskillde bäst skall hantera situationen.
Jag hyser inga illusioner om männinskans inneboende godhet. I orkanen Katrinas spår i New Orleans följde plundring och våldtäkter. Det fick ett snabbt slut eftersom det rörde sig om en isolerad händelse. Det organiserade samhället med alla dess funktioner fanns fortfarande kvar några mil bort och kunde snart återställa ordningen. Men när ingen sån hjälp finns att få?...
Nej, jag är inte orolig för svininfluensan, däremot är det obehagligt att trots att redan flera svenskar redan är dödsjuka har ingen riktig officiell information tillhandahållits. Allt som vi vet, eller tror oss veta har förmedlats via massmedia. Om vi har svårt att hantera en måttlig pandemi med låg dödlighet, hur skall det då gå när det blir farligt på riktigt?
